Psykoanalytikern Donald Winnicott om att vara ensam
Det finns en person i psykologihistorien som ofta sammanfogar människor som har svårt för psykoanalysen och de som värderar det bidrag psykoanalysen gett oss i förståelsen om människan. Oavsett bakgrund och skolbildning brukar de flesta vara rörande överens om den brittiske barnläkaren och psykoanalytikern Donald W. Winnicotts (1896-1971) omfattande bidrag till psykologin. Detta har förmodligen att göra med att många av han huvudsakliga tankar, banbrytande på sin tid, ses som självklara delar av hur vi ser på människan idag.
Winnicotts insats var främst att flytta fokus från individens enskilda psyke till interaktionen mellan förälder och barn, att påvisa hur det tillräckligt goda föräldraskapet möjliggjorde det hållande som krävdes för att odla barnets lek och den trygghet som behövs att utforska sin värld. Han var en folkbildare som skrev på ett tillgängligt sätt utan att för den saken göra sina idéer simpla eller fördummade.
Artikeln "Förmågan att vara ensam" från 1958 ingår i den svenska samlingen "Den skapande impulsen" och berör frågan om hur en människa odlar förmågan att vara ensam. Winnicott skriver:
Min avsikt är att undersöka individens förmåga att vara ensam, och jag utgår från antagandet att denna förmåga är ett av de viktigaste kriterierna på emotionell mognad. I nästan alla våra psykoanalytiska behandlingar kommer en tidpunkt då förmågan att vara ensam är väsentlig för patienten. I den kliniska praktiken kan det visa sig i en stund eller en hel analystimme av tystnad, och denna tystnad är långt ifrån något tecken på motstånd, utan visar sig i stället innebära ett framsteg. Kanske är det första gången som patienten har kunnat vara ensam.
[...]
Det måste betonas att vad jag här diskuterar inte är detta att faktiskt vara ensam. En människa kan befinna sig i en ensamcell och ändå inte ha förmågan att vara ensam. Vilket lidande det måste innebära ligger bortom all föreställning. Å andra sidan finns det många människor som faktiskt lär sig att uppskatta ensamhet innan de lämnat barndomen, och de kan till och med betrakta ensamhet som en mycket dyrbar tillgång.
Poängen han lägger fram har likheter med den teori som Erich Fromm presenterar i termer av fysisk ensamhet i kontrast till moralisk ensamhet. Winnicott menar att denna förmåga grundar sig utifrån våra tidiga upplevelser i livet:
Även om det är många slags erfarenheter som löper samman i etableringen av förmågan att vara ensam, är det en som är själva grunden och utan vilken förmågan att vara ensam inte uppstår, nämligen erfarenheten av att som spädbarn och litet barn vara ensam i moderns närvaro. Grunden för förmågan att vara ensam är alltså en paradox: upplevelsen av att vara ensam medan någon annan är närvarande.
Barnet behöver på så vis omvandla modern från ett yttre objekt till det Melanie Klein refererar till som ett inre objekt. Winnicott igen:
Individens relation till sina inre objekt ger tillsammans med tilliten till dessa inre relationer en livstrygghet som räcker för att han eller hon tills vidare kan förbli lugn och nöjd, även i frånvaron av yttre objekt och stimuli. Mognaden och förmågan att vara ensam förutsätter att individen genom tillräckligt god modersomvårdnad har fått möjlighet att bygga upp en tilltro till att omgivningen är välvillig.
[...]
Efterhand introjiceras den jagstödjande omgivningen och byggs in i individens personlighet, så att en förmåga att faktiskt vara ensam uppstår. Teoretiskt sett är det emellertid alltid någon som är närvarande, någon som ytterst och omedvetet jämställs med modern, den person som under livets första dagar och veckor identifierade sig med sitt barn och just då inte var intresserad av någonting annat än att ta hand om sitt barn.
Skulle denna erfarenhet från tidiga år saknas och förmågan att vara ensam inte blivit formad, så finns det möjlighet att träna på sin förmåga att vara ensam i vuxen ålder.
Grunden för förmågan att vara ensam är upplevelsen av att vara ensam i närvaro av någon.
